Nattliga tankar

Jag har insett att jag aldrig någonsin kommer kunna acceptera mig själv. Aldrig någonsin. Jag kommer aldrig acceptera att jag är den jag är och ser ut som jag gör. Livet går ut på att göra svåra val. Jag kommer göra det. Jag kommer inte prioritera mig själv. Trots att jag har halvt gjort ett val kan jag inte lita på mig själv. De kanske blir som jag vill, men då kastar jag istället bort annat viktigt. Jag kanske får som jag vill. För de skriker så mycket att jag kanske tvingas lyssna på dem. För de lämnar mig aldrig. De är alltid där, skriker, tjatar, pratar, gnäller, klagar, skriker. Jag kan inte inte lyssna. Men är det jag eller de som vill ha det så? Jag vet inte. Jag tror det är jag själv. Jag är nästan övertygad.  Om jag kunde, då skulle jag sluta. Då skulle jag säga upp kontakten direkt. Men det är inte så det funkar. För de är alltid där och de lämnar mig aldrig. Ensamt.



Kommentera här: